Jag jobbade kväll igår och kallt som attan var det -18 grader Celsius. Det var inte ens kissepaus igår. Maten fick vänta, den får jag ta när jag blir färdig. Men jag hann inte äta den på kvällen. Bra, den tar jag när jag kommer hem, tänkte jag.
På vägen hem så stannade (dog) bilen på E20. precis där bilarna kan åka ut på E20. På med varningsblinkers och meddela andra bilister att HÄR STÅR JAG!!! Men nuförtiden är det ingen "vänlig" människa som stannar för att höra om den kan hjälpa till. NEJ!!! Alla kör bara förbi!!! Samt det var svinkallt -20 grader Celsius. DETTA hade jag INTE tänkt mig. Att bli stående på E20. Jag ringer min man som hela dagen har haft en obehaglig känsla DET KOMMER ATT HÄNDA NÅGOT-känsla.
-FAN och jag som är i Norge!!! Vad ska jag göra, Maria? Vrid på nyckel, gasa, sluta gasa, sa han.
Men bilen den var DÖD, den ville inte STARTA.
-Jag får ringa till Rikard, sa han.
Där satt jag i bilen och frös. Det går fort när värmen försvinner när det är svinkallt ute.
Klockan gick när till slut Rikard som hade redan gått och lagt sig dök upp hos mig.
Då satt jag faktiskt och grät av att jag var som en isbit och att ALLT kändes för jävligt. Den här veckan har varit för bedrövlig i vårt tycke. Den ena bilen la av i måndag startar inte efter denna dag.
Var är bogserlinan nu då?
Jag får ringa till min man igen.
-Den ligger i bak, sa han.
Men det gick inte att öppna kofforten den hade frusit fast. Men till slut hittade Rikard den. Han fäster bogserlinan och sedan bär det av. Jag har ca 1 meter till hans bil och jösses vad han kör.
- Jösses, mamma, vad det går!! Jag är livrädd att jag i halkan ska köra in i hans bil och krocka den.
-Hallå vi ska svänga här snart!!! Jag bromsar bilen, svänger hit och dit. Jag känner PANIK. Jag ser inget bilen är som en isglob. Jag fryser så jag skakar och håller krampaktigt i ratten. Snälla, kör inte så fort jag vill inte krocka. Vid det här laget fungerar inte bromsarna alls. Min sista stund-känsla kommer bara så. Nu är det slut , jag kommer att dö!
Vi ställer bilen på Ladugårdens stora plan. Jag vill inte köra den längre. Jag vill bara gråta, stackars mig. Jag är i chock!! Detta var hemskt!! Väl hemma så är mina händer och fötter som is. Min mat som jag skulle äta på jobbet fick jag äta i soffan hemma. Det tar tid att tina upp i sängen. FRYSER BRRR!!! I sängen känner jag DESSA BILAR!!! Jag orkar inte!!
Stackars Rikard som fick hjälpa en kvinna i nöd.
TACK RIKARD!!! för hjälpen!!!
Utan din hjälp hade jag fått suttit där än idag, när jag skriver detta. För den barmhärtiga samariten den är BORTA i medmänniskors tänk!! Tuta och kör förbi eller sätta helljuset i den varnande bilen..
Att det kan sitta någon i bilen och är i behov av hjälp det finns inte i huvudet på folk längre.
VART ÄR VI PÅ VÄG!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar