En 2:a chans eller kanske inte???

På facebook finns det många grupper och jag har visst kommit med i en grupp som marknadsför köpes och säljes djur i Västra Götaland. Där marknadsför dom gatuhundar från Rumänien. Personligen får jag kalla kårar när jag läser om att det fraktas in gatuhundar från utlandet till Nordiska länder. En del sjukdomar syns ju inte utanpå, inre organ som kan vara drabbade. Har man bott på gatan kan jag svära på att då har ingen sett till så hunden har fått god omvårdnad. Latenta sjukdomar som kan bryta ut i samband med stress så som ex transport och miljöbyte av hunden. Snälla människor som tänker med hjärtat, som vill ge hunden en 2:a chans men vad händer med djuret och vad har djuret med sig från sitt tidigare hemland. Samt vad är det för människor bakom organisationen??? Är det för djurets bästa eller är det pengar med i bilden???
Jordbruksverket AVRÅDER att köpa hundar med okänd bakgrund från utlandet!!!! Ändå gör människor det, jag fattar inte varför??


Uppväxttiden för en hundvalp är väldigt viktig!!! Hundvalpen ska ha god omvårdnad.


Det finns även här i Sverige hundar som blir omhändertagna.


Nu ska jag berätta om LINUS en omhändertagen hund från en missbrukarkvinna, som DJURENS VÄNNER hämtade hos henne. Hon hade fått en hundvalp av sin socialsekreterare, varför vet jag inte? Jag kontaktade uppfödaren och berättade om valpens öde. Gav rekommendationer att nästa gång det kommer en socialsekreterare be dom att gå till leksaksaffären och köp ett mjukisdjur och lägg den på sängen/soffan. Detta mjukisdjur behöver varken mat, vatten eller rastas. Jag hoppas att budskapet gick fram. 


Linus var en strävhårig tax med välmeriterade stamtavla, men det såg man inte, färgen var champagnefärgad, men det stod det inte i stamtavlan , han skulle vara brun?. Hans päls var både lockig, strävhårig och det var glest på vissa delar av kroppen. Ett överlevnadstecken. Han var knappt 1 år när vi mamma och jag skrev på pappret att vi skulle ta hand om honom.


När han kom till oss så stank han och jag menar STANK. Till att börja med så trodde vi att det var en Tibetansk terrier, för han såg inte ut som en tax och han var så skitig. Vi fick duscha honom ett par ggr för att han skulle kunna vara inne i vår bostad. Han var i så dåligt skick så till att börja med så orkade han knappt att gå en promenad. 


Det gick bara några dagar så fick vi gå till veterinären. LINUS var sjuk, riktigt sjuk. Vi berättade att vi hade inte hunnit att försäkra honom ännu. 
-Nej, och det kan ni inte göra heller, sa veterinären. Jag trodde denna hund var avlivad av DJURENS VÄNNER. Han hade förstorat hjärta, bukspottkörteln var inflammerad, leverstatusen  var för hög. Med andra ord han hade skador som en alkoholist. Dubbelsidig lunginflammation, bröstkorgen var för stor (vi fick lyfta honom över trottoarkanter och andra förhöjningar pga att han skrapade i bröstkorgen). Mineral och vitaminbrist hade han också


Det var inte bara hans sjukdomar som ställde till det för honom. Han hade aldrig varit ute och promenerat, inget slitage på tassarna, han tillbringade sin tid i en kompost binge i köket. Konditionen var helt på 0, han hade inte varit utanför sin dörr och promenerat. En hel del mjölktänderna fanns kvar + att någon hade brutit av hans överkäke så det var ett mellanrum på ca 0,5 cm. Fast föda hade han inte ätit tidigare som hundmat, det visste han inte vad det var och spottade ut. Förmodligen var det öl på hans meny för han blev som tokig när han såg en ölburk när vi var ute och gick med honom. Filmjölk hade också varit på menyn. Samt hans avföring, det blev som ett kretslopp. Kanske därför han överlevde och inte svalt ihjäl. Att kunna bajsa eller att kissa var problem han hade antagligen blivit sparkad i bak för han kunde inte lyfta på bakbenen.


Stackars djur!
Med fakta av veterinären gick vi hem och började att prata med Djurens Vänner. Men det var bara 1 paragraf för oss. Men ännu flera för Djurens Vänner. Det var inte bara att avliva honom.


Tiden gick och Linus blev lite bättre. På kvällarna satt vi med honom i filt när vi tittade på TV han njöt av värmen från oss och filten.  Stackars Linus, han var rädd för mörker, för telefonsignaler och män. Vi fick alltid ha en lampa tänd så det inte blev helt mörkt i bostaden.


Ett bakslag igen. Nu fick vi gå till veterinären igen. Nu hade levern börjat att ge sig. Han drack stora mängder med vatten och kissade stora mängder. Enligt veterinären var det inget hopp längre. Vi hade givit honom några bra månader i hans korta liv.


Det gjorde ont i hjärtat att se honom bli sämre. Vid det här laget så bönade vi Djurens Vänner att få avliva honom innan han skulle ligga död i någon av barnens sängar. Så kom Dagen.


Slippa att plågas av sina sjukdomar som hans dåliga uppväxttid hade givit honom. En stackars valp som hade hamnat hos fel ägare.


Det är detta jag menar med att skaffa sig djur som man inte har haft som liten valp. Det kommer en dag då verkligheten kommer i kapp. När man får ta detta svåra beslut att avliva djuret som man älskar så mycket. Det var tungt att gå till veterinären och avliva denna hund må ni tro. För han var så tacksam och han var så glad. Vi hade honom inte riktigt 1 år.


RIP vår lilla LINUS!! Knappt 2 år gammal.

Vem kan köpa en hundvalp och behandla valpen så illa?