IBLAND......

Ibland så bara rullar det på, det är som om det har fastnat i ett ekorrhjulet, INGET händer. Det bara står stilla. Det blir inte bättre och knappast sämre.
Ibland så bryr man sig inte. Eller också så skiter man i det för stunden.
MEN så FÅR man NOG och då HÄNDER det grejer.
Jag är en människa som är van att ta hand om det ena och det andra. Handlingskraftig är ordet. 
Tolererar inte vad som helst. DÅ får jag NOG!!! Då får jag känslan ÅÅÅÅGGGRRRR. NEJ, NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG.
Jag har en gräns. När jag kommer till den gränsen DÅ tar jag itu med både det ena och det andra. Då ilsknar jag till och DÅ ska det bara redas ut. Jag ger mig inte förrän jag har fått ett resultat som jag blir nöjd med eller inblandade blir nöjda också med. Detta är/blir lösningen. 

Om jag råkar/råkade att vara "lite" för tuff mot någon det bjuder jag på. Har jag sagt något så står jag för ordet. 

Ärligt så hade det varit en dröm att jobba med utsatta människor som hade behövt en medmänniska som hade hjälpt dom med diverse problem.

Jag kan personligen inte fatta människor som finner sig i både det ena och det andra. HUR ORKAR DOM? Eller varför gör dom inget? Går dom och sparkar/ sliter sitt hår när vi andra inte ser, eller?