När barnen flyttar hemifrån.

Så är de bara två. Det skulle väl vara en vana nu men det blir det aldrig. Känslan av att ens barn flyttar hemifrån. Nu har min yngste son som är 19 år flyttat "nästan" hemifrån. Det stora steget att lämna föräldrahemmet. Men det är ju bara att tänka som så hur upplevde jag det själv när jag tog det stora steget ut från föräldrahemmet. Känslan var obeskrivlig inte var jag ledsen, jag upplevde bara en lättnad, äntligen. I dessa banor måste jag tänka också. Men det är inte lättnad jag upplever varje gång ett barn flyttar hemifrån jag får ångest istället för lättnad. Varje barn som flyttar hemifrån blir, dom fattas mig! Nu är de inte hemma varje dag längre. När ska de komma hem och hinner de med sin mamma på samma sätt? Jag kan ärligt erkänna att jag är väl ingen person som ringer och tjatar på mina barn så det är väl åt båda håll, prata en stund i mobilen eller dessa korta stunder de är hemma. Jag har mitt och de har sitt. Tiden tickar och går. De får ett liv som man delar bara på avstånd. Man vill ju inte lägga sig i vad de gör och inte gör. Nu så är det vuxna och man har inte rätten längre att vara den person som säger vad som är rätt och fel. Det får bli deras egna erfarenhet.

Jag är ledsen om jag har varit en hård mamma, i vissa lägen, men jag har försökt att inte vara en mamma som har städat framför er. Livet är inte så enkelt. Det finns både det ena och det andra där ute som en mamma inte kan styra över. Man får sina törnar i livet och ibland så är det tuffa tag. Livet är ingen dans på rosor. Ibland är det ett rent helvete!!! 

Jag är ledsen om jag har varit en hård mamma!!!

Där ute finns det både skrivna lagar, dessa ska man följa annars ?? och oskrivna lagar, dessa kallas vett och etikett, vissa saker som man inte ska ..... 

Men glöm aldrig jag finns här och mamma älskar er!!!

NÅGRA ORD PÅ VÄGEN TILL ER LIVSVANDRING.
GE INTE UPP DET FINNS EN MORGONDAG,
Även om man inte tror det just då.