Sad clown....

Ord som aldrig blir sagda....  


I mitt hjärta har jag ett sår som jag tror ALDRIG kommer att läka. Jag håller inte med om att tiden läker alla sår. Man undrar varför en del människor drabbas mer än andra. Varför en del människor som är unga, som inte ens har hunnit att leva sitt liv blir drabbade. Det finns många barn och unga som är svårt sjuka. Detta har jag sett under våran tid på Barn-mottagningen. 


Ok, jag kan lära mig att leva med det för det har jag gjort sedan den dagen jag fick vetskap om HUR illa det var. Det finns ingen människa som önskar att ens barn ska hamna inom sjukvården. Känna maktlösheten att inget kunna göra. Det enda man kan är att finnas där, men ändå känsla att det är inte tillräckligt. Känslan VAD ska jag/vi göra? 


Att hela tiden känna oron VAD ÄR DET SOM HÄNDER? Eller också VARFÖR händer det ingenting? Jag/ vi vet lika lite idag, som i morgon? Resor, undersökningar, olika läkare som man har blivit en vana att träffa, mediciner som blir högre doser. Alla olika mottagningar vi har varit på, listan kan göras lång. Alla bakslag som vi har tagit. Jaha, det är bara att börja om, nästa gång är det bättre, eller? 


Arbeta in timmar, semesterdagar som jag har fått tagit. När man arbetar 100% så har man inte mycket fritid, då gäller det att ladda batterierna. Denna återhämtning sker inte alltid och jag känner att många gånger är jag helt slut. Jag har alltid något som MÅSTE göras. Ungdomar som kräver sitt. Egen tid, VART?/NÄR är den min?      


Nu har vår resa kommit till Stockholm. Där vi se vad som händer om vi kan få något resultat eller om vi fortsätter att stampa på samma ställe som i alla andra år. Facit vad som händer i livet får man under resans gång. Där är inte svaren A, B, eller C. 


Man blir som en clown. Under den röda näsan finns en fasad, som döljer en sargad ledsen person.